De senaste åren (sen 2011) har jag aldrig åkt tåg själv. Inte långt i allafall, kanske nån pluttsväng till Västerås typ. Annars har jag haft barn med mig. Hur många gånger har jag inte tänkt att det vore skönt att åka själv, utan rastlösa barn att underhålla? Nu har bägge barnen däckat och sover som små grisar. Och då blir jag så rastlös att jag inte vet var jag ska ta vägen. Man blir aldrig nöjd va? ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar